En dag, en berättelse

"So far so good" kan jag säga.

Vet inte om jag kan fortsätta och skriva varje dag. Men vem vet... kanske går det. Vi får se.

Så här är en ny bild med kuber. Ja, det är lite annorlunda. Men jag tänkte att det kan vara bra och öva lite med de.

Sorg

Karinas katt dog. Hon kunde inte gå till gym, kunde inte skratta och skoja med vänner. Hon gick inte till dansklass. Hon sat och gråt i veterenärklinik, när hon lämnade där Bomboms kropp.

Bombom var ingen renrasig katt bara en vanlig röhörig katt som man kan hitta övarallt. Men han var en snäll kälgris. Han kom alltid till Karina, när hon kände sorg. Om han kunde säga nånting då skulle det varit: "Hej, jag är med dig. Du behöver inte gråta". Då började känna sig Karina bättre med honom brevid. Han var alltid med henne oavsett hur kände hon sig. Man kan säga att han var med henne i sorg och i glädje.

Men nu kan han inte komma, när Karina behöver honom mest.

"Varför hände det nu?" frågade Karina.

"Bombom var redan gammal. Han levde i 18 år och han visste att du älskar honom," sade veterinaren.

"Men... Men..." borjade Karina. Tår från hennes öga rann utan att tänka och stoppa.

Hon kunde inte titta i framtiden utan sin Bombom. Hon var redå att betala hur mycket som helst bara om någon kan ge hennes katt tillbaka. Det kändes att livet tog fel sväng någonstans och det finns inte väg att komma tillbaka. Livet kunde brinna utan Bombom och Karina skulle inte känna nånting.

Veterinären hjälpte Karina att komma hem. Han ringde taxi. Bilen kom och tog gråtande kvinna till hennes hem.

Nästa dag var svårt till Karina.

Hon hängde tvätten, städade överallt, försökte att göra allt så hon behöver inte tänka om Bombom. Men när hon rörde vid vasen och den föll till golvet kände Karina att alla hennes känslor som hon försökte dölja, men de hittade sitt väg utt.

Karina hade gråtit i några dagar. Hon tappade inte bara en katt men en vän, en famljmedlem.

Efter ett tag blev det lite bättre. Karina satt vid bordet, drack kaffe, tittade i fönstret.

"Vet du vad, Bombom?" borjade Karina. "Idag är en jättefint dag. Hoppas du kunde se det."

Hon visste inte men han såg allt. Han var bredvid henne hela tiden men kunde inte ta hennes smärtan som förrut. Om Karina kunde se och höra hennes Bombom skulle hon se att han är lycklig att hon gråter inte längre.